jonne p

det blir nytt år igen
typiskt den här tiden på året
för fem år sen
tänkte jag nog inte alls
för fyra år sen
skulle vi dö
delvis för det som hände året innan
året efter gjorde vi just det
dog
två år sen återuppstod vi
inte som Jesus men nästan
förra årets firande försvann
i nån slags knarkdimma
som dolde även ångesten
som lik svart tjära
tystade mej
kommande tid är gömt
i Pandoras ask, tror jag
öppna inte
innan vi är förberedd

jag är inte fin när mina ögon är döda
varje morgon är en trött morgon
jag smörjer mej med concealer och glans
det är alltid mörkt nu
två fingrar i en rumpa
en ejakulation till ingen alls

luften är fri skriker dom
å jag drar täcket över huvudet igen
tio års studier till ingenting
jag blir dummare för varje dag
nu behövs hjälp att andas
vi har blivit tokig

november är här
jag ser ut över stan
från femtonde våningen
allt solen rör vid är mitt
jag ser bara skuggor
mörkrets tid är här

mitt svarta kaffe är brunt
jag ser hur du försöker
glädjen är dock borta
ansvar å allvar trycker axlarna
så är det sagt nu
så är det sagt

min handstil är krokig
vi slutade skriva
just när livet blev jobbigt
jag skapar ingenting nytt
det finns nog inget kvar att göra
jag mår Höst

trampade i samma spår
dom sa att allting vänder på en dag
i en födelsedag i mitt liv
du kom med med bakfulla ögon
och ett litet trevande leende
närmare och närmare
och ganska snabbt ändå
jag vågar inte hoppas mer

jag går mot solen i morgonen
solen lyser in i mina vackra ögon
solen bländar och väcker
min trasiga hjärna
vem är du att sjunga nu
vet du inte
världen faller
du och jag med den
solen lyser men du ser inte

det har varit sommar

jag vill ju ha kärlek, explodera, gulliga små pussar

hon låter vinden bläddra sin tidning

hennes gräs luktar som himmelen

lugnet är totalt

jag gör inre resor längre

förstår inte

nu skulle våra fäder å mödrar se oss

för många horor att ignorera

jag ska aldrig mer

hej du